Dags att ta tag i kroppen

 Efter ultra intervallerna blev det några vilodagar. Benen var stela. Inte så konstigt kanske. På tisdagen testade jag ett styrkepass. Fick avbryta några minuter in i passet. Kallsvettig och med hög puls. Kanske inte var helt återhämtad.

Onsdag och jag testade jogga några km. Samma sak där. Pulsen skenade och det blev sex km i krypfart. Trodde inte att det skulle ta så lång tid att återhämta sig.

Från och med torsdagen dock, då var det som vanligt igen. Och sedan dess har det egentligen rullat på. Ändra fram till förra veckan. Då körde jag ett tröskelpass inne på bandet. Planen var 2x3000-2000-1000 med 90'' joggvila och 4' serievila. Det var tanken alltså. Nu blev det tyvärr inte så. I slutet på den andra 3000:ingen började det kännas konstigt i höger vad. (Vilken nyhet!) Jag tänkte att jag var klok den här gången och avbröt passet.

Två dagar senare joggade jag. Kändes ok. Fortsatte dagarna efter. Inte 100% känsla men det gick ändå rätt bra. Ända till för någon dag sedan. Jag låg i 4.20-fart. Kändes riktigt bra. 13km avklarade. Plötsligt kommer den någon och springer om mig. Någon som inte als ser ut som en löpare. Jag släpper i väg honom en bit och sedan höjs farten. Så klart. När jag ska vika av hem. Sista 500m. Farten är låg igen. Och då sticker det till i den vänstra vaden i stället.

Efter det har jag kunnat jogga, 4.50-5.10-farter. Ett lite mer rullande steg. Ända upp till 15km. Jag vet att det antagligen inte är bra, i längden. Men nu har jag bokat läkarbesök. Inte bara för att få ordning på de trasiga vaderna. Nu är målet att fixa allt. Från den onda ländryggen, ner till den svaga rumpan och de stela baksidorna. För min amatörgissning, det är att allt det där hänger ihop med att mina vader gå sönder två gånger per år.

Ultraintervalchallenge

Den där helgen i oktober. Då hade det faktiskt gått för bra. Några meter in på andra 400m intervallen högg det till ordentligt i vaden och i efterhand hade det så klart varit betydligt smartare att inte köra det alls. Hur som helst så var det i oktober och nu är det mars. Det vill säga att vaden är läkt, hyfsat rehabad och på gång igen.

Ända sedan årsskiftet har jag kunnat springa på i stort sätt som jag vill. Vaden har inte varit perfekt, för kom igen, kommer den någonsin bli det igen? Men det har gått att springa. Både långt och lite snabbare. En gång i veckan har det varit kvalitét. Längre intervaller och backe. Försökt hålla mig närmare tröskelfart i stället för att dra på mig en massa syra och slitna ben.

Det har varit ett långpass varje vecka. Någonstans mellan 21km och 30km har de landat på. Och allt kändes så bra så att jag för en vecka sedan gav mig på att testa ultra interval challenge som gick av stapeln. Det innebär att man springer 10km var tredje timme i 24timmar. Ibland kanske mer en mental kamp än fysisk kan man tro, men det visade sig vara tvärt om för min del.

Första loppet gick kl. 00.00. Förutom att springa i väg när man egentligen ska sova så var det egentligen inget konstigt. En mil på runt 48'. Klart.

03.00 och andra intervallen. Mötte några som var på väg hem från fest. Milen strax under 48'. Går det kanske lite för fort? Måste nog dra ner på farten kommande lopp. Hade samtidigt lite svårt att få i mig mat på natten.

06.00. Barnen vaknar. Det är ljust. Mentalt går det lite lättare nu. Även den här strax under 48'. Benen känns bra. Vaden känns bra. Allt är okej. Får nu i mig lite gröt också vilket ger extra energi.

09.00. Fjärde. Efter den här är hälften gjort. Kommer in på en tid runt 48' igen. Det verkar inte gå att få ner farten och jag väntar bara på att det ska ta stopp.

12.00. Nu börjar det bli lite mentalt jobbigt. Regnet faller och kroppen börjar bli lite stel. Inte ont, men stel. De första stegen när jag springer i väg är inte vackra. Byter till ett tredje par skor, lite snabbare skor. Klockan stannar på strax under 48' och nu börjar det bli lite tungt sista 2km.

15.00. Kanske den mentalt tyngsta. Fortfarande tre mil kvar och kroppen börjar bli sliten nu. Sömnbrist och energibrist. Måste verkligen sänka farten nu för att klara alla. När jag passerar 6km tar det stopp. Det känns som att jag väggar. Kraften tar helt slut och jag får verkligen slita de sista km in. Klarar den strax under 49'.

18.00. Det luktar mat från husen jag springer förbi. Nu är det både en mantal och en fysisk kamp där ute. Det är tungt från start. Benen hinner inte återhämta sig längre. Jag ger upp tanken att göra under 50' på den här. Det kommer inte att gå. Stapplar in på en tid runt 52'. Riktigt sliten.

21.00. En vän kommer för att hålla mig sällskap på sista. Det var viktigt. Det har börjat blåsa storm. Det är mörkt och blött. Kroppen är helt tom på energi. Men med vilja så tar vi oss runt på 56'.

Totalt 80km på strax under 7'. Tyvärr klarade jag inte alla lopp under 50' men jag klarade loppen i alla fall. Och kanske det bästa av all. Koppen är fortfarande relativt hel. Vaderna höll. Bara en sån sak.

När det går för bra

Kroppen känns relativt bra just nu. Så har jag tänkt den senaste tiden. Passen blir gjorda. Långa, hårda och lugna. Har fått till en bra skillnad numera mellan de hårdare passen och de här lugna passen, de jag alltid springer för snabbt annars.

Sedan kom passet igår kväll. Ett lugnt milpass bara. Inga konstigheter. Efter några km började det kännas lite stelt längst upp i den högra vaden. Så klart. Men jag vet inte. Dagen innan hade jag kört en del exentriska tåhäv och enbenståhäv i trappan. Kan vara en lättare träningsvärk från det. Hoppas jag. I samma veva kommer lite känningar i halsen och huvudet. 

Jag kanske har gått på för hårt senaste veckorna. Det vore så klart inte första gången jag skulle göra något sånt. Inte när allt känns så bra. Förra veckan var det 6x350m i backen. Den här veckan var det sju lopp. Dessutom ett 32km pass i lördags. Det kanske gick för bra helt enkelt.

Nu är det fredag och helgen är alldeles strax här. Egentligen när jag känner för det. Planen är yoga idag. 20x400m i tröskelfart i morgon och ett lugnt 20km pass på söndag. Får känns efter hur vaden känns i morgon. Kanske är det ändå smartast att ställa in fartpasset i det här läget.

Backe en tisdagskväll

Tisdag. Äldste sonen har innebandyträning en bit bort. Han vill inte cykla genom skogen själv så jag följer med. Springer bredvid. Värmer upp. Sväljer ner ångesten. Jag vet. Att snart kommer det bli jobbigt. Riktigt jobbigt.

Regnet har öst ner hela dagen. Jag var beredd på att bli dyngsur men i samma stund som vi ska dra iväg så slutar det regna. Jag tar det som ett tecken.

När jag släppt av honom på träningen rullar jag vidare. 2-3km till. Jag kallsvettas. Skakar. Sedan stannar jag till. Hoppar lite. Sprintar lite. Böjer lite. Tittar med lätt ångest upp för den långa backen framför mig.

350m är det upp. Sedan står stolpen där på vänster sida. Där jag stannar klockan och tittar på tiden. Jag vet att jag inte ska jaga tider. Men det är svårt. Jag försöker intala mig själv att ta det lugnare. Hålla tekniken. Inte stupa där uppe på krönet varje gång. 

Nästa backe går det ännu snabbare. Så klart.

En halvtimme senare är jag klar. Benen är lätt stumma. Pulsen hög. Sex lopp blev det den här veckan. Fem stycken förra. Ett extra lopp varje vecka. Tror det blir bra. Tror det bygger karaktär och styrka. Backpassen får fortsätta hela vintern. Så länge som möjligt utomhus. Sedan band.

Kortare intervaller som andra kvalitétspass i tre veckor till. Sedan hoppas jag kunna dra av en snabb 10km runda. Riktigt snabb. Innan det blir dags för långa intervaller och bygga volym under vintern. Bara hoppas kroppen håller ihop. 

Klassikern 70/20

De senaste veckorna har rullat på så där oroväckande bra. Alla passet sitter. Farterna finns där. Och kanske det bästa av allt. Jag kör intervallerna utomhus. Det har jag alltid haft svårt för. Ända sedan Janne och jag malde nere på Vilundavallen. Och det var ett tag sedan.

För två veckor sedan badade jag i myren. Det var kallt. Det var helt galet blött. Och givetvis, det var något enormt tungt att springa där. Men jag gjorde det. Och det fick bli årets sista myrpass. Det har blivit mycket myr i sommar och höst, vilket är väldigt bra. Skonsamt och tungt. Men nu är det slut på myrsäsongen och ett nytt block tar vid. Dags för lång backe.

Började lätt förra veckan med backen. 5x350m och tanken är att lägga på ett lopp för varje vecka. Tanken är inte att jag ska sprint upp för backen, utan i hyfsat kontrollerad fart springa upp, jogga ner och vila 30'' innan det är dags för nästa. Jag ska bli sjukt trött, men det ska inte spruta mjölksyra ur öronen.

Det andra kvalitétspasset förra veckan var 70/20. En gammal klassiker från tiden med coach Lasse. Alltså: 70'' snabbt och 20'' vila. Inte mycket till vila med andra ord. 15st var målet. 15st blev det. Farten snittade på 3.43 vilket jag är väldigt nöjd med men samtidigt lite orolig att det går för fort. Det fantastiska med 70/20 är att, om man inte kör fram och tillbaka, att det inte går att jämföra de olika loppen. Plötsligt kommer det en liten backe eller kurvor. Farterna blir lite olika och man blir inte stressad över att hinna en viss sträcka innan 70'' gått.

Den här veckan är det backe och 2x8x1' med 30'' vila. Lite snabbare lopp igen, något jag inte kört på länge så det är roligt att testa det igen. Om tre veckor är det dock dags att börja med de längre intervallerna igen och då är jag rädd för att det kommer att bli betydligt med löpband på dem. Men så länge det inte är snö och is ute så njuter jag av att kunna springa ute bland löven. 

10x500/500

Ytterligare en vecka har passerat. Ytterligare en vecka med bra pass. En vecka där fyra pass känns extra positiva. 

Torsdag: Myren. Inga intervaller den här veckan. I stället distans. Det spelar egentligen ingen större roll om jag lufsar omkring utan att stanna eller försöker springa snabbare i intervallform. Det är lite tungt ändå. Den här veckan blev det 5km runt på myren. Sög bra i benen.

Fredag. Lyckades förhandla med barnen att få springa efter jobbet. Låta dem vara själva en stund. Planen var 4km uppvärmning. 10x500/500 fartlek. Alltså 500m lite snabbare och 500m lite långsammare, fast ändå snabbare än distansfart. Det slutade helt enligt plan och 500:ingarna gick på 3.55 respektive 4.25.

Lördag. Fotbollsmatch utanför stan. Perfekt läge för långpass. Sagt och gjort. 19km i lugn och skön fart.

Söndag. Egentligen sugen på att springa men försöker vara klok. Bara för att det går bra så ska vi inte överdriva springandet. Inte om den här gamla kroppen ska hålla. I stället börjar jag med yoga. Ett yogapass för löpare. Böjer och vrider på stel rygg och höftböjare. Tror det kan bli nyttigt för framtida löppass.

Den här veckan är det intervaller på myren. Det är 600:ingar i helgen. Och det är långpass runt 20km samt yoga. Resten fyller vi ut med styrkepass och lugnare distans. Försöker hålla mig ute så mycket det går. Tids nog blir det ändå intervaller inne på  bandet, det vet jag. Och det tycker jag om.

30km - plötsligt händer det.

Tanken var ett långpass. Att jag skulle försöka hitta ett tempo där jag kunde flyta fram. Där allt kändes lugnt och skönt. Kanske skulle km hamna på 5.30. Kanske 4.30. Det spelade egentligen ingen roll alls. Jag hade en tanke på att det skulle närma sig 20km.

För en gång skulle hade jag gott om tid. Ingenting som väntade. Ingen som skulle iväg på match eller träning. Så jag drog på mig skorna och tassade iväg. Tittade inte på klockan alls första 8km. Det var faktiskt rätt skönt.

När jag var på andra sidan stan. Kanske vid passering 13-14km. Då började jag springa och vänta på att det skulle bli jobbigt. Dessutom började jag räkna på att det antagligen skulle bli strax över 20km och att det kanske var dags att börja hitta en väg hemåt. 

Men km passerade. 15, 16, 17 och 18km. Det kom ingen trötthet. Allt bara flöt på hur fint som helst. Farten låg kanske runt 4.50/km. Men nu började jag närma mig de välbekanta områdena av stan. De som inte är allt för långt hemifrån. 

19km. 20, 21, 22, 23, 24. Jag vet inte vad som hände. Jag rullade vidare. Passerade 25km. Lugnt och fint. Pigga ben. 26km. 27km. Kanske att det började bli lite stelt i benen och höftböjaren nu. Men samtidigt. Jag har faktiskt nästan sprungit i 3 mil nu.

När jag stannade klockan utanför dörren hade jag precis passerat 30km. Jag vet inte när jag senast drog av en sådan runda. Och inte minst med så otroligt positiv känsla i kroppen. Räknade snabbt att med den snittfarten jag hade så skulle jag ramla in på 3.21 på en mara. Bara 10min över mitt PB.

Nu vet jag dock att en mara egentligen först börjar vid 30km, så det är meningslöst att spekulera. Men ändå...

Övriga pass i veckan som är värda att nämna. Myren. 15x60'' med 30'' vila. Riktigt bra myr nu. Inte för blöt. Inte för torr.

10km tempopass på bandet. 4.15-fart. Fortfarande ojämnt när de första km går på 4.25 och de sista ner en bra bit under 3.45. Ska försöka hålla en jämnare fart nästa gång.